I folkhemmets, välfärdsstatens och högskattesamhällets Sverige har det länge setts som suspekt att civilsamhället och medborgarna använder sina pengar till välgörenhet. Att stödja angelägna ändamål har betraktats som statens – inklusive kommunernas – revir. Medlet i stället har varit att tillföra den offentliga budgeten mesta möjliga resurser genom höga skatter, med målet att tillförsäkra politikerna makten över hur våra inkomster används.
